Amanda

Det klena barnet hade blivit en svältfödd själ.
Jag håller på att läsa Igelkottens elegans av Muriel Barber. Har bara läst 6 kapitel och tycker att den verkar lovande. Dock kan jag inte påstå att den känns så feel-good-aktig som lovas, inledningen är snarare rätt ångestladdad, men det vänder nog en bit in. Nedan är ett par favoritstycken. Boken går bland annat att köpa här (Adlibris) eller här (Bokus). 

 
Tiden kom till fingrar - Bob Hansson
Jag håller på att läsa Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist och precis som med alla hans andra böcker blev jag helt uppslukad av boken så fort jag slog upp den. Nu har jag bara några sidor kvar och jag försöker dra ut på dem - läser en sida, kan inte låta bli att läsa tre till och bara en till...men fasan inför slutscenen och den där nej-inte-en-till-bra-bok-som-tar-slut-känslan gör att jag lyckas lägga ner den för en stund till.
 
Nära slutet av boken nämns en dikt av Bob Hansson and I was like - omg I have to check that shiet out! Efter lite googlande hittade jag dikten här. Nu har jag fått en fix och är ute efter fler - blir nog ett besök till biblioteket i veckan och så småningen om en beställning hos bokus efter mer - både av Lindqvist (Låt de gamla drömmarna dö) och Hansson.
Dikten heter Tiden kom till fingrar. Jag läste den ivrigt först, sen en gång till och en gång till...sen tre favoritstycken högt för sambon...
 
 
 
Tiden kom till fingrar
 
I

Du behöver inte be med mig
                          för mig
de bönerna är redan avklarade
& det har börjat handla om
två utsträckta händer
som gick ut genom väggen
för att fyllas.
                         
Och ljuset som börjat brytas
till tillräckligt små portioner för att
kunna användas.
Och barnen utanför som hungervet
hur man ska gå för att stanna kvar
inuti.
                         
Och de som ironisvalt sin egen lust
skänkt den åt sin egen skugga
kommer få svårt att finna
svalplats i dunkelbaren,
den var en gång invaggande pussknuffas
till
ton.
                         
Som mannen som ringer sitt jobb, säger
"kan inte komma idag, solen skiner..."
och deras "Är du sjuk i huvet,
kan du bara arbeta om det regnar?"
"nej, det är liksom problemet,
jag gillar ju de regniga dagarna
ännu mer..."
                         
Och om vi inte hör vad vi
själva säger
så kliver vi helt enkelt närmre,

                           det
                                      är så enkelt,
                är det
ibland,

att människorna har börjat
minnas människorna, igen att
människorna
börjat minnas igen att
människorna
                            börjat

igen


Och det handlar om tiden
som grepparnått fingerfamn
som vänt ryggen åt alla namn
för att gå ut och visa bladen färger,
(eller morgonskvalpet
från mannen hon följde med hem nykter
utan att ångra annat än den använda
kondomen.)

Och säga blir som göra

kliva in i taxin och be chauffören
köra närmsta vägen till kärleken & revolutionen
sedan skratta när han kör varv efter varv
runt platsen man just klev in på, säger:
"finns ingen närmre väg."

Och den allvarliga minen lägger sig
i parken och solar
man kan kliva fram och tafsa
händerna fulla av grenar & fågelvingar &
många andra som gör precis samma sak.

Som poeten som ringer sitt jobb, säger
"kan inte komma idag"
och deras "varför då, är du sjuk?"
"nej, jag är alldeles för frisk för att arbeta idag,
men jag kanske kommer imorgon,
om jag känner mig sämre."

kanske är det så, ibland,
att kalla en generation förlorad
så ska nästa fästa grenar i taket

att det är så enkelt

Att Just Den Tiden

och att människorna börjar gråt-
gapa och annatsöka. Måla
trösklarna osynliga, ta sig in och

tända sin patetik
med precis samma känsla av äntligen
som du...

Att människan har börjat minnas
människan igen, har börjat, att

människan är du som bara stod där
när den gamla tanten sjönk ihop
och med den lilla tyngd som återstod sa att
"kan ju äta någon annan dag"
bara stod där, stod tills du upptäckte
din utsträckta hand, att ryggen rätades nu
att du gick fram, betalade med ett leende,
tog tanten under armen, gick inte ut genom dörren,
flög ut, upp mot ljuset som ballonger...
barnen såg er, visslade, skrek,
du kunde lätta dig ner mot jorden sen,
stå där med fötterna i,
sträcka upp dina armar mot himlen
säga "Ja, den här dikten håller på att
ta slut nu,
och det enda som kommer att återstå
är världen...

heja världen...

Och att man böjer tillräckligt långt ner
kommer man att upptäcka att sprickan varit där

hela tiden!

& att man kan gå in i den,
& att man kan göra det med eller utan plåster
& att det enda villkoret
är att lämna brandsläckaren utanför

Tillsammans Med Allt Som Man Vet.

Tystnadens inslängda handske

två sträckta händer
som kom

hit.






  II

tiden gick fram till sina fingrar
tiden gick fram till sina fingrar

(fingervarmt, nusant.)


Bob Hanssons blogg hittar du här.